… var på television förra veckan. Jag satt och såg som besatt på henne. Vilket jag aldrig kommer erkänna för någon levande varelse. Senare den kvällen pratade vi igen, jag och mannen jag nu för tiden har telefonsex med i princip varje kväll. Mannen som varit tillsammans med henne. Han sa den kvällen jag hade sett henne på televisionen att han aldrig upplevt en kvinnas fontänorgasm. Jag tackar en stjärna för det, då slipper jag fundera över hur hennes ansikte grimaseras när hon kommer i fontänen… vilket var egentligen det enda jag tänkte på när hon deltog i programmet på televisionen.
Vi har fortfarande inte setts, vilket vi pratar om att vi ska göra. Vi känner båda att vi spårat iväg åt fel håll, jag och mannen jag telefonsexar med. Idag pratade vi 3 timmar. Förförde varandra i telefonsex. Pratade om allt mellan himmel och jord däremellan. Och om att vi måste ses. Jag erkände, för honm, att jag är livrädd att träffa honom. Jag är rädd för att han ska dissa mig irl. Att jag inte ska vara nog smal. Inte nog tränad. Inte nog trendig. ‘
Jag tittar naturligtvis på den kända kvinnan. Ser hennes fina kropp. Ser hennes sprudlande och bländande leende. Hör hennes käcka kommentarer. Ser hennes glittrande ögon. Ser hennes fasta bröst. Hennes slanka profil. Hennes fasta rumpa.
Jag hatar att han varit tillsammans med en känd kvinna. Det ger mig mindrevärdeskomplex jag inte vill ha och inte behöver och aldrig känt att jag haft förut. Eller förut, det var länge sedan någon lämnade efter sig så mycket nyfikenhet, längtan och känsla av saknad. Jag håller på att bygga luftslott. Jag kommer falla…
så mkt tid… och så få kvinnor..